Tillsammans har Kristina Thulin och Jenny Östergren tidigare skrivit X-märkt- Flickornas guide till verkligheten, Bimbobakslaget och Längta barn. Nu kommer deras första roman Vi som hade alla rätt, en berättelse om två framgångsrika mediakvinnor och deras stormiga liv, skriven av två författare med inblick. Nedan kan du läsa två avsnitt från den nya boken. Håll till godo!

Avsnitt 1

- Kan jag ha på mig den här?

Nathalie håller fram en skir blå klänning i ett tunt svallande material framför spegeln och kastar en blick på Minna. Egentligen vet hon redan att den är snygg. Klänningen alltså. Det är nästan rörande att se hur Nathalie försöker kila in sig i den kvinnliga gemenskap som råder i omklädningsrummet. Kvällen till ära är det fyllt av halvklädda NTV-kvinnor som sprejar, fixar och sminkar sig inför årets stora tillställning, julfesten. Att även Nathalie är här är minst sagt ovanligt. Hon kanske äntligen har förstått att det gäller att vara omtyckt även av kameramännen, som hon brukade kalla fotograferna, för att hålla sig kvar på toppen, tänker Minna.

Hon ryser till vid minnet av deras senaste samarbete, ett insamlingsprogram för jordbävningsoffren i Pakistan. Nathalie hade skällt ut ansvarig producent för att det inte var tillräcklig kvalitet på vare sig research eller gäster. Sedan hade hon bokat av alla utom kronprinsessan och gjort en insmickrande intervju om hur bra det var att prinsessan var engagerad i de utsatta barnen. Efter det hade hon förstås blivit bjuden till prinsessans trettioårskalas på Solliden.

Och eftersom hennes journalistiska integritet var lika med noll hade hon skrutit vitt och brett om inbjudan. Minna försöker göra sitt bästa för att komma i feststämning. Dagens reportage om en bröstcancersjuk mamma, bara två år äldre än hon själv, som berättat om sin ångest över att behöva vänta i veckor på att få påbörja cellgiftsbehandlingarna, var inte precis någon partyladdare. Vem vet om det är där jag själv sitter nästa år, tänker hon, medan Peter och Annika flyttat in i sin vackra sekelskiftesvilla och sniffar på en nyfödd bebis. Hon målar några lager svart kajal under ögat och drar på tjockt med illrött läppstift.

Nathalie har fått på sig den blåa och tittar med skeptisk blick på sin spegelbild.

– Vad tycker du?

– Det blir skitbra!

Hon borde fatta att jag är fel person att fråga, tänker Minna och sprejar lite av Nathalies parfym i nacken för att få bort doften av sjukhus. I sådana här stora fnittriga kråmande kvinnokollektiv känner hon sig alltid off. Avskyr känslan av att behöva värdera sig själv inför andra. Låtsas osäker och inte tycka att man duger. Ett spel hon aldrig varit bra på.

Minna ställer sig bredvid Nathalie. Den röda tajta klänningen är snyggare på än när hon såg den på nätet. Och de lårhöga stövlarna som Cissi gett till henne eftersom hon tyckte de var för extrema att ha i sändning får henne att se farlig ut. Hon ler mot sig själv i spegeln.

– Fan, vad snygg jag är! Hon ger Nathalie en triumferande blick. Är det något som får Nathalies sort ur balans så är det folk som är nöjda med sitt utseende, tänker hon. Nathalie ler trevande och hummar något osäkert till svar.

Nere i källaren är det redan full fart. Stigge står i baren och håller hov. Blank i ögonen mässar han om sina stora scoop på sjuttiotalet. Några vikarier på sporten nickar tillräckligt imponerat för att Stigge ska bjuda dem på drinkar. Minna går fram till bordet där redigerarna och fotograferna hänger. De sedvanliga kakivästarna, kepsarna och jeansen är utbytta mot kavajer och i något fall till och med kostym.

– Man ser att det är fest när fotograferna har klätt sig som inrikesreportrar, säger Minna och nickar åt Beppe, som även han satt på sig en skjorta.

– Snygg klänning, kontrar han.

Av kroppsspråket att döma är han inte ointresserad. Frågan är bara om det kommer att hålla i sig framåt kvällen.

Hon beställer en vodka-redbull och häller den i sig i en takt som skulle göra Stigge imponerad. Egentligen hatar hon de här tillställningarna. Enda sättet att överleva dem är att snabbt supa sig full.

– Kom så sätter vi oss. Nathalie drar henne med sig till ett bord som är hyfsat befriat från marknads- och försäljningsmänniskor. Till allas lättnad är det numera fri sittning på de större kanaltillställningarna. Och inte oväntat håller sig avdelningarna för sig själva. Talen från cheferna är också borta, liksom den fria baren som framförallt resulterade i att företagets alkoholister snabbt blev offentliga. Nu är det lågbudgetvariant som gäller, med mat ur stora kantiner, bag in box-vin på borden och drinkar till självkostnadspris. Men fyllorna brukar inte vara färre för det. Björn kommer emot henne, det bruna håret är fullt av frisyrgelé och han ser prydlig ut i kavaj och skjorta.

– Tjena, Minna.

Till hennes förvåning öppnar han med en rejäl kram. Kanske är han typen som slappnar av på fester. Hon kramar lite avmätt tillbaka. Lika bra att vara generös en sådan här kväll. Och killen hade ju i alla fall sänkt garden. Hon får syn på Cissi, tre platser ifrån henne, klädd i en urringad svart klänning, ivrigt pratandes med en skäggstubbig man i blommig skjorta.

– Vem är det där? viskar hon till Ingela som av någon anledning hamnat snett emot henne och är den som brukar ha bästa skvallerkollen.

– Han heter Anders Burman och är vd på Stockholm Kalix. Jag var på en rätt intim kräftskiva på hans lantställe i höstas och jag la fram flera av mina idéer om valsatsningarna.

Det är hemligt, men det kommer ett nytt format kring utfrågningarna till hösten. Det krävs förstås att man har en viss erfarenhet och rutin för att leda dem.

Minna ser hur Ingela försöker fånga Burmans uppmärksamhet.

Hon vinkar diskret men han är involverad i en diskussion med Cissi.

– Men du var väl inte med på programledaruttagningen häromsistens? Minna ser hur Ingela studsar till men låtsas som ingenting.

– Naturligtvis behöver de testa nya förmågor. Framförallt nya unga kvinnor. Vi måste hålla varandra om ryggen. Eller binda ris åt varandras ryggar, tänker Minna och funderar över om det verkligen är så man brukar säga.

– Skål Cissi, ropar hon och lyfter sitt glas för att slippa fortsätta konversationen med Ingela. De har knappt talats

vid sedan Cissi ringde och beklagade sig över sitt utvik.

Minna hade haft svårt att känna medlidande, Cissi visste ju mycket väl vad det hade gått ut på. Men ikväll ville hon inte älta.

– Skål för gamla tider, ler Cissi.

– Vadå gamla tider? undrar Ingela. Hennes ögon tittar förvånat på Minna. Äntligen ett skvaller hon inte verkar känna till.

– Känner ni varandra väl?

– Vi gick på journalisthögskolan för femton år sedan.

Gjorde examensarbete ihop.

– Du och hon? Om vadå?

– Prostitution. Vi kartlade torskarna, gjorde lite wallraffande. Kastade sten på porrbutiker också. Såna saker.

Ingela ser paff ut.

– Det trodde jag inte om Cissi.

– Vi har väl alla förändrats. Cissi dyker plötsligt upp bredvid dem.

– Och den där snubben du limmar på då, Cissi? Är det äkta intresse eller är du bara ute efter jobb? Minna nickar mot Anders Burman.

– Lägg av, Minna. Han är jättetrevlig, och väldigt på just nu. Kanske något för dig förresten, eller har du någon på gång?

Sedan Minna skilde sig har Cissi haft förslag på ett antal män hon tycker Minna borde träffa. Ofta i tv-branschen och inte sällan lätt bedagade. Ibland hade hon gått med på att träffa någon men oftast hade de där dejterna slutat med att Minna efter en kvart sms:at till Cissi och bett henne ringa och kalla in henne på redaktionen. »Oj, det är visst nyhetsläge. Jag måste jobba«, var hennes bästa replik för att slippa undan.

Efter att alla fått hämta en portion av maten sätter dansen igång. Först ut på dansgolvet är ett av paren ur årets version av Låt oss dansa. En småfet före detta skådis som med sina illröda tajta kläder liknar en jättebebis. Hans partner däremot är en ung kvinna som dansar riktigt bra.

Det tar inte lång stund förrän dansgolvet är ett hav av vilt fäktande människor i medelåldern. Känslan av Finlandsfärja är aldrig starkare än på en julfest på NTV, tänker Minna. Björn svischar förbi och en av underhållningscheferna dansar en hemmagjord variant av salsa med den tjugoåriga receptionisten som får alla att generat titta åt sidan. Hon noterar att Beppe tagit sig upp på dansgolvet, tillsammans med en blondin som jobbar i programkontrollen.

Hon går fram till baren. Stigge står ensam med ett glas whisky i handen.

– Tjena Stigge, du är fortfarande NTV:s bästa journalist, säger hon.

Stigge ger henne en slafsig kyss på kinden och beställer en stor gin och tonic till henne.

– Jag har alltid tyckt att du är en jävla bra fotograf, börjar han. Men du är fan i mig ingen lätt kvinna att ha att göra med. Och du haaatar män. Jag vet det. Du haaatar män.

– Tja, inte varenda en kanske. Men några.

– Men du gillar kansche kvinnor. Du kansche e en sån där qveeeer eller vad fan de nu kallar sig de där som ligger med allt möjligt. Stigge spottar fram orden och svetten lackar i hans panna.

– Nej, tyvärr inte. Inte än. Hon ler så snällt hon kan. Det var länge sedan hon lät sig provoceras av Stigges bittra sarkasmer.

Stigges huvud faller ner i bordet och han mumlar något obegripligt. Hon funderar på om hon ska ringa på vakten och be henne ta ut honom. Men risken är att hon då måste hjälpa till att släpa ut honom och det har hon verkligen inte lust med. Den välbekanta doften av hårsprej och blommig parfym avbryter hennes tankar.

– De där jävla bilderna, Minna, fan vad jag ångrar dem.

Så här berusad var det länge sedan hon såg Cissi. Hon kan inte minnas att hon brukade bli särskilt full på personalfesterna, tvärtom brukade hon gå hem ganska tidigt.

Minna klappar henne lätt på ryggen.

Cissi halvligger nästan i hennes armar och mumlar något ohörbart. Minna får hålla sig i bardisken för att de inte ska falla omkull båda två. På andra sidan ser hon hur Linda och Anders tittar på dem. De verkar inbegripna i ett intensivt samtal och Linda har en otänd cigarett i ena handen som hon då och då ritar med i luften.

– För fan Cissi, kom igen nu, väser Minna.

Cissi bara skrattar till svar. Hon ligger som en stor säl i Minnas famn. Hennes andedräkt luktar vin och cigaretter. Minna känner ett stråk av ömhet fara genom kroppen, som när Mayra vaknar mitt i natten och har drömt en mardröm.

– Minna, mitt liv är så jävla krångligt just nu, jag orkar bara inte med allt det här. Orden kommer stötvis, nästan hulkande.

– Är det jobbet eller hemma?

– Båda, allt. Det går åt helvete.

Hon tar ett fast tag i Cissi och får henne upprätt igen. En fest på NTV känns inte som rätta platsen att prata ut på. Hon kastar en snabb blick mot Anders och Linda, som står kvar i samma position och då och då kastar roade blickar mot dem.

– Ska jag fixa en taxi till dig?

Cissi nickar. Hon verkar i alla fall ha omdöme nog att förstå när det är dags att åka hem, tänker Minna.

– Du, vart tog du vägen? Hon känner en hand på sin axel. Beppe ser oväntat nykter ut trots att festen pågått i timmar. Blondinen som tidigare var i hans sällskap syns inte till.

– Jag ska bara fixa hem den här bruden. Hon kastar en menande blick mot Cissi, som fortfarande hänger på henne som ett litet barn.

– Jag kan hjälpa dig.

De tar henne under varsin arm. Så här dags på dygnet verkar de flesta ha fullt upp med att hålla koll på sig själva, om de inte redan slocknat. Hyfsat obemärkt baxar de henne igenom den fuktiga källarlokalen. Discolamporna kastar sina vita ljusstråk mot dem, lyser upp ansiktena som studiolamporna
under en direktsändning.

– Ligger vi ute eller? Cissi skrattar för sig själv.

– Nej, det är bara Kändisnytt som förevigar din snygga entré.

– Va fan!

Fullare än så är hon alltså inte, tänker Minna. De väntar på parkeringen tills taxin kommer. Beppe står bredvid och ser tafatt ut. Det kalla skenet från den stora NTV-ljusskylten får dem alla tre att se sjukligt bleka ut.

Inte precis en bra inledning på … ja, vadå? Minna har inte riktigt bestämt sig för om hon ska försöka lägga an på Beppe. Han har en oförställdhet som tilltalar henne, men hur gammal kan han vara egentligen? Försiktigt hjälper hon Cissi på med bältet.

– Dalagatan, säger hon till chauffören. Cissi höjer handen i ett matt hejdå.

– Tack Minna, halvviskar hon.

Efter två gin och tonic till är Minna tillräckligt berusad för att inte säga nej när Beppe föreslår att hon ska följa med honom hem.

Hans lägenhet är fylld av trasmattor, vattenpipor, brokiga kuddar och mosaikbord. Starka färger: turkost, vitt och ockragult. Befriad från medelålders medelklassestetik, tänker hon och sneglar på ett utdrag från Nordea som ligger på hallgolvet. Född 1977. Då är han i alla fall 28.

– Snyggt, säger hon och ser sig omkring.

– Ja, jag gillar Marocko. Älskar det där färgstarka kaoset. De dricker sprit och hon försöker verka intresserad när han pratar om kortfilmen han kanske ska göra. När han spelar sitt gamla indiebands outgivna musikaliska alster låter hon honom också hållas. Ljuger till och med något om att han säkert kommer att få skivkontrakt. Smickret funkar. Hon känner hans kropp mot sin, värmen som strålar genom huden. Sedan den där halvhjärtade historien med den frånskilda tvåbarnspappan i Mayras parallellklass har hon inte ens haft en tillfällig förbindelse. Och det är ju flera månader sedan nu.

Beppe tar ett tag runt hennes midja och lyfter in henne i sovrummet. Dubbelsängen är bäddad med randiga lakan som luktar tvättmedel. Minna försöker att hålla tanken ren, koncentrera sig på kropparnas möte, känslan av hans händer som rör henne. Han drar försiktigt av henne stövlarna en efter en. Den röda klänningen får hon hjälpa till med. Hon ser konturerna av hans överkropp mot ljuset från gatan utanför. Han har inget hår på bröstet, tänker hon. Naken lägger han sig ovanpå henne och börjar smeka hennes bröst.

– Du är så fantastisk. Fascination snarare än förälskelse.

– Schh. Hon hyssjar. Vill inte riskera att magin försvinner i klichéartade svador.

– Knulla mig bara.

Beppe glider sakta ner mellan hennes ben. Låter tungan svepa över klitoris och in mellan blygdläpparna. Minna känner hur lusten tar över. Han mumlar något om preventivmedel men hon viftar bara avvärjande med handen.

Orkar inte tänka på vem han är, eller vad som händer sedan. Vill bara vara i nuet, tänker hon och sluter ögonen.

Avsnitt 2

Stylisten tittar på henne över klädhängaren i den stora studion.

- Är det rätt storlek? En 36:a? Tänk att du är så smal fast du har fött två barn. Och vältränad också. Det måste vi visa.

Stylisten, som själv är iförd en stor stickad tröja och svarta leggings, håller upp en ärmlös topp i prickig lycra.

Utanför de stora studiofönstren i det gulsmutsiga gamla funkishuset sveper Katarinavägen förbi. Kooperationens glasskepp skymmer sikten mot Saltsjön. Stackars dem som har sitt rum åt fel håll, tänker Cissi.

Hon bläddrar förstrött bland kläderna och fastnar för några plagg från Carin Wester.
Trendigt men inte särskilt utmanande. Hon kanske borde våga lite mer.

Från andra änden av rummet strömmar cigarettdoft in.

Sebastian Kock har kommit. Citys långe, gänglige chefredaktör är en av de få som fortfarande röker inomhus. Stylisten sträcker på sig. Sebastian är nörden från landet som
blivit ett vandrade varumärke genom omsorgsfull utformning av sig själv.

- Hej! Vad roligt att det blir av, Cissi. Han pussar henne lätt på kinden och lägger samtidigt en hand på axeln. Synd att Godkväll inte verkar gå så bra. Ska det läggas ner, eller? Jag hade inte riktigt fattat det när jag hörde av mig igen, men du har säkert något nytt på gång som vi kan kroka storyn på.

Cissi försöker se oberörd ut. Vem är det som sprider de där ryktena? Nathalie kanske?

- Godkväll har jättebra siffror och ska absolut inte läggas ner.

- Nähä, vad bra då. Han flackar med blicken. Tänkte att vi kunde prata om fotoidén. Vi vet ju att du är mån om att det ska vara ett seriöst upplägg som ligger rätt i tiden. Och något som känns helt rätt just nu är hela milfprylen.

- Milf? Cissi hänger inte riktig med men väljer att inte visa det. Antagligen någon modeterm som hon borde ha koll på.

Stylisten fyller entusiastiskt på.

- Vi samarbetar med en ny svensk modeskapare, Jimmy B. Han håller precis på att brejka i Sverige och är redan stor i London och gör skitsnygga grejer. Lite Agent Provocateur
så där.

- Ja, och det är lite sexigt, men inte för mycket, och vi har förberett en plåtning inne på Konsum uppe vid Mariatorget.

Sebastian tittar ner på mobiltelefonen som just plingar.

- Tänk vad jag beundrar alla er småbarnsmammor som kan vara så framgångsrika och snygga samtidigt som ni är förankrade i vardagsrutiner. Jag skulle aldrig klara av det. Det blir skitbra det här.

Sebastian visar tummen upp innan han trycker fast mobilen under hakan och försvinner ut genom dörren med sitt följe av två kortväxta blondiner i likadana kläder.

Nej, tänker Cissi. Det känns verkligen inte skitbra. Hon försöker dra på sig ett par höga läderstövlar i ljust kalvskinn.

De svarta gummibyxorna sitter för tajt och underhudsfettet rinner över i midjan. Sidentoppen ser ut som ett Myrornafynd från åttiotalet och håret matchar kläderna genom att vara uppburrat till något som snarast liknar en död skata. En död överkörd skata.

- Det är så läckert. Stylist-Elin ser nöjd ut. Riktigt nöjd.

Cissi vill gråta.

- Kunde man inte ta ner omfånget på håret lite? Och jag känner mig faktiskt inte riktigt hemma i det här.

- Du ser fantastiskt cool och sexig ut.

Den sista repliken avfyras med ett stort leende. Hon får en känsla av att det är ironiskt, men bestämmer sig för att inte ta åt sig. Stylisten, två assistenter, hår- och makekillen, fotografen och budet som just kommit med lunch från Rival står som en mur mellan henne själv och spegeln.

- Du är så rätt.

- Kicki på Kvällspressen kommer att utnämna dig till Sveriges bäst klädda med en gång.

- Du blir etta på sexigaste-listan.

- Varför får inte mammor ta ut svängarna?

Ingen viker sig. De har hittat sin bild. Och deras övertygelse smittar av sig. Cissi protesterar inte. Det är de som har kollen. Så klart vill de att hon ska se snygg ut. Det är ju deras jobb.

Fyra timmar senare sitter hon med rinnande smink i en taxi och stirrar på polaroiderna. Brösten ser ut som om de ska hoppa ur behån i vilken sekund som helst. Hennes ögon är kalla och hårda och den utmanande posen harmonierar dåligt med extraprisbananerna i Konsumlådorna.

Hon hade i alla fall vägrat att äta bananen, som fotografen föreslagit.

Efteråt hade hon hört Sebastian viska med en av assistenterna att han egentligen hade tänkt skjuta på det här jobbet till förmån för ett sensommarromantiskt uppslag med Nathalie från Mallis. Men nu kanske han ändrar sig.

- Det finns något gränsöverskridande i de här bilderna.

Cissi har aldrig någonsin plåtats så här, väste han. Ordet desperat hade flugit från andra sidan rummet. De hade smygtittat på henne och skrattat.

Cissi suckar djupt. Hon drar långfingret under ögat och blir alldeles svart. Vad ska mamma säga? Och Hasses affärsbekanta? Och Linda Lagervall? Några idealistiska reportrar hade till och med fått Linda att stänga av Tina på vädret efter hennes mycket snällare bilder i Texas. De hade efterlyst något slags allmänt förbud mot att programledare skulle få ställa upp på stylade bilder i magasin. »Vår trovärdighet går förlorad«, hade de klagat.

Taxichauffören iakttar henne nyfiket i backspegeln.

- Vad fan glor du på? Cissi studsar till av aggressiviteten i sin egen röst.

Han viker snabbt undan med blicken. Helvete. Jag måste behärska mig. Hon försöker lugna tankarna. Han är dessutom invandrare. Jag håller på att spåra ur.

- Förlåt. Hon lutar sig fram. Jag är lite ur balans bara.

Chauffören ser ännu mer intresserad ut. Under intervjun hade hon försökt göra sig seriösare än vanligt. Vilket hade fått Sebastian, som själv gjorde intervjun, att irriterat ställa allt privatare frågor.

- Och hur upplever du politikerna idag?

- Jag upplever att det finns ett kommersiellt krav på dem att anpassa sig till mediedramaturgin. Det gäller både budskap och fysisk image.

- Så du tycker till exempel att han den där ministern James Rångberg är snygg?

- Jag tror generellt att politiker tvingas in i en mall av media, vilket i sin tur gör att de kan uppfattas som populistiska, vilket media sedan slår tillbaka på. Det blir en cirkel.

- Men skulle du vilja ligga med Rångberg?

- Jag tror inte på relationer mellan granskare och den granskade, men vi är ju bara människor.

- Så du har legat med James Rångberg?

En kort sekund hade hon undrat om han verkligen visste. Inför tidningens kändissexjobb hade det ringt någon reporterpraktikant och ställt konstiga frågor om hennes expojkvänner. Men Rångberg hade aldrig nämnts.

- Jag är inte ihop med James Rångberg. Och hur många av dina assistenter ligger du med uppe på redaktionen medan din fru står och väntar i baren på V-room?

Sebastians ögon vidgades bråkdelen av en sekund. Sedan hade han flinat och gått vidare till nästa fråga. Hon hade inte ljugit i alla fall. Och den där Sebastian kunde gott få veta att hon också hade koll.

Taxin börjar närma sig Vasastan. Hon måste hitta något sätt att dämpa ångesten. Vem kan hon ringa så här dags?

Minna svarar efter fem signaler.

- Hur gick det?

- Åt helvete.

- Det blev riktigt fina runkbilder med andra ord?

- Det kan man säga.

- Står du på benen?

- Knappt. Minna, vad betyder Milf?

- Mothers I would like to fuck.

- Helvete. Säg att allt blir bra.

- Det vete fan. Du bad väl åtminstone om att få godkänna bilderna innan de går i tryck? Inte för att de kommer att bry sig, men då får du i alla fall koll på hur stor skadan är.

- Nej, de brukar inte gilla sådant.

- Då ligger du risigt till. Jag orkar inte ens påpeka att jag varnade dig.

Intervju med författarna

Vilken extremt liten värld ni verkar skriva om. Vem ska boken beröra?
- Den handlar så klart inte bara om tv-världen. Miljön är ju mer en kuliss. Boken skildrar ju saker som jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i. Så jag tror nog att man kan ha roligt av den även om man inte är intresserad av tv-världen.

Hur mycket är på riktigt?
– Det mest är påhittat även om detaljer, miljöer och drag hos personer kan vara hämtade från verkligheten

hur kan man skriva en bok ihop?
- Det har vi också frågat oss. Men vi har gjort det förr. Och vi har haft roligt. Har man bara roligt så kan man göra det mesta. Våra barn har påpekat att vi skulle kunna vara normala mammor om vi bara slutade skratta så högt. Och efter omskrivningar, bearbetningar, ändringar och skoningslösa kill your-darlings-sessioner kommer vi inte längre ihåg vem som skrivit vad.

Provläs

Är du sugen på att provläsa fler böcker? Vad sägs om ett kapitel från den nya boken av Jens Lapidus: Aldrig Fucka Upp?

ISBN: 9146218378, 9789100102432, 9789189646018
Andra bloggar om: skönlitteratur, böcker, litteratur, kristina thulin, jenny östergren, media, författare, tv4, tv 4, tv, äktenskap, älskare, ministrar, politik, vikarie, journalister, bröst, botox, hårförlängning, tandblekning, konsumtion, DN, DN