Här är fösta kapitlet i Jens Lapidus nya bok Aldrig Fucka Upp.

Du kan också ladda ner första kapitlet som pdf. Aldrig Fucka Upp är uppföljaren till Snabba Cash. Det är nya karaktärer, helt nya huvudpersoner. Men det är samma Stockholm, samma undre värld, samma bossar i toppen. Boken finns i butikerna om ca två veckor, vecka 19. Här kan du förbeställa Aldrig Fucka Upp.

Efter första kapitlet hittar du även en intervju med Jens Lapidus, om hans nya bok.

Första kapitlet

Smaken av metall i käften passade inte in. Som när man borstat tänderna och råkar dricka juice. Fullkomlig förvirring. Fast nu – egentligen – passade den in. Blandad med rädsla. Panik. Dödsångest.

En skogsdunge. Mahmud på knä i gräset med händerna på huvudet, som nån jävla Vietconglirare i en krigsfilm. Marken blöt, fukten trängde igenom jeansen. Klockan kanske nio. Himlen var fortfarande ljus.

Runtomkring honom stod fem shunnar uppradade. Alla modell livsfarlig. Killar som inte bangade. Som svurit att alltid backa upp sitt gäng. Som käkade smågangsters som Mahmud till frukost.

Varje dag.

Chara.

Kyla i luften mitt i sommaren. Ändå kände han lukten av svett på sin hud. Hur fan hade det här gått till? Han skulle ju leva livet.

Äntligen ute från kåken – fri som fågeln. Redo att greppa Sverige i pungkulorna och vrida om. Sen kom det här. Kunde vara game over nu. På riktigt. Allti-fucking-hop.

Revolvern gnisslade mot tänderna. Ekade i huvudet. Blixtar flashade för ögonen. Bilder av hans liv. Minnen av gnälliga sockärringar, låtsasförstående kuratorer, smygrasistiska klassföreståndare.

Per-Olov, hans lärare i mellanstadiet: ”Mahmud, så där gör vi inte i Sverige, förstår du det?” Och Mahmuds svar – i en annan situation hade han smajlat åt minnet: ”Ta dig i bajan, så här gör vi i Alby.”

Fler filmklipp: betongsnutar som aldrig fattade vad svennesveriges störda statsuppfostran gjorde med killar som honom. Pappas tårade ögon på mammas begravning. Alla surr med shunnarna på gymmet.

Första gången han fått stoppa in den. Perfekta träffar med vattenballongerna från balkongen på hundfolk nedanför. Snatterierna inne i stan. Matsalen inne på kåken. Han: en äkta miljonär, från förortens programplanerade höghus, på väg upp, som en gangster deluxe. Nu: handlöst på väg ner. Bort.

Han försökte viska trosbekännelsen trots gannen i munnen.
”Ash-Hadu anla-ilaha illa-Allah.”

Snubben som höll puffran i hans käft kollade ner på honom.
”Sa du något, eller?”

Mahmud vågade inte röra huvudet. Sneglade upp. Kunde ju inte säga något. Fattade snubben långsamt? Deras blickar möttes. Killen verkade fortfarande inte greppa. Mahmud kände till honom.

Daniel: på väg att bli någon, men ännu inte en av de stora shunnarna. Fett 18-karats guldkors runt halsen – äkta syrian-style. Just nu var det kanske han som bossade. Men om hans hjärna varit gjord av koks skulle försäljningssumman knappt räckt till att köpa en kexchoklad.

Till slut: Daniel förstod situationen. Drog ut revolvern. Upprepade:
”Ville du något, eller?”
”Nej. Låt mig gå bara. Jag ska fixa det jag är skyldig. Jag lovar.
Kom igen nu.”
”Käften. Tror du att du kan finta mig? Du får vänta tills Gürhan
vill snacka.”

Puffran åter in i munnen. Mahmud höll tyst. Vågade inte ens tänka på trosbekännelsen. Trots att han inte var religiös visste han att han borde. Bankande tanke: Var det kört nu? Skogen runtomkring kändes som den snurrade. Han försökte att inte hyperventilera.

Fuck.
Fuck, fuck, fuck.

Femton minuter senare. Daniel börjat tröttna. Skruvade på sig, såg okoncentrerad ut. Gannen gnisslade värre än den gamla modellen av tunnelbanevagnarna. Kändes som han hade ett basebollträ i käften.

”Du tror visst du kan göra hur som helst, va?”
Mahmud kunde inte svara.
”Trodde du själv du skulle kunna baxa från oss, eller?”
Mahmud försökte säga nej. Ljudet kom långt bak i halsen.
Oklart om Daniel fattade.
Snubben sa: ”Ingen baxar från oss. Det är helt klart.”

Killarna längre bort verkade snappa att det surrades. Kom närmare. Fyra stycken. Gürhan, legendarisk, livsfarlig langarkung. Tatueringar ända upp på nacken: ACAB och ett majalöv. Längs ena underarmen: assyriska örnen med utbredda vingar. Längs andra armen i svarta gotiska bokstäver: Born to be hated. Vicepresident i gänget med samma namn. Södra Stockholms snabbast stigande liga. En av de farligaste personerna Mahmud kände till. Mytomspunnen, explosiv, tokig. I Mahmuds värld: ju mer tokig, desto mer makt.

De tre andra snubbarna hade Mahmud aldrig sett förut, men de hade alla samma tatuering som Gürhan. Born to be hated. Gürhan gestikulerade till Daniel: ta ut gannen. Vicepresidenten tog den själv, siktade mot Mahmud. En halvmeter ifrån. ”Lyssna. Det är rätt enkelt det här. Du fixar fram cashen till oss och slutar tjafsa. Hade du inte jiddrat hade vi inte behövt köra det här racet. Capish?”

Mahmuds mun var torr. Han försökte svara. Stirrade på Gürhan. ”Jag ska betala. Sorry att jag tjafsade. Det var helt mitt fel.” Hörde darret i sin egen röst. Gürhans svar: en fet lavett med baksidan av handen. Small till i huvudet som ett skott. Men det var inget skott – tusen gånger bättre än ett skott. Ändå: om Gürhan flippade var det kört på riktigt.

Snubbens nackmuskler spände ut marijuanabladets flikiga struktur över huden. Deras blickar möttes. Fastnade. Låstes. Gürhan: jättestor – större än Mahmud. Och Mahmud långt ifrån en sticka. Gürhan: ökänd aggressivitetsbandit, våldsälskarprofet, gangsteratlet. Gürhan: fler ärr i ögonbrynen än typ Mike Tyson. Mahmud tänkte: Om man kan se själen i någons ögon så har Gürhan ingen. Det var ett misstag att ens ha sagt något. Han skulle vikt ner blicken. Böjt sig för vicepresidenten.

Gürhan vrålade: ”Din jävla fitta. Först fuckar du upp hela grejen och åker in. Sen blir partiet beslagtaget av snuten. Vi har kollat domen, fattar du inte det? Vi vet att i beslaget saknades det över tio tusen ampuller. Det betyder att du baxade från oss. Och nu, ett halvt år senare, börjar du jiddra när vi ska ha tillbaka degen du är skyldig oss. Spelar du liten hårding nu bara för du suttit inne? Det
var fan tre tusen paket Winstrol som du tjålade. Man snor inte från oss. Har du inte fattat det?”

Mahmud i panik. Visste inte vad han skulle svara. Med tyst röst: ”Förlåt mig. Snälla alltså. Förlåt. Jag ska betala.”

Gürhan härmade honom med förställd röst. ”Förlåt mig. Förlåt mig. Sluta vara så gaylish. Tror du det där hjälper? Varför började du jiddra för?”

Gürhan tog revolvern i båda händerna. Fällde fram pipan. Patronerna trillade ner en efter en i hans vänsterhand. Mahmud kände hur han slappnade av. De kunde rappa på honom. Slå honom blodig. Men utan puffra – då tänkte de nog inte ta honom för gott. En av de andra snubbarna vände sig till Gürhan. Sa något kort på turkiska.

Mahmud fattade inte: var det killens sätt att ge en order eller att visa uppskattning? Gürhan nickade. Riktade gannen mot Mahmud igen. ”Okej, så här är det. Det sitter en kula kvar i trumman. Jag är schysst mot dig. I vanliga fall skulle jag ju klippt dig rakt av. Eller hur? Vi kan inte tolerera massa pajsare som du. Som sätter igång och bråkar så fort det skiter sig. Du är skyldig oss fett mycket. Men jag känner mig på gott humör ikväll. Jag snurrar, och om du har tur är det ödet. Då får du gå härifrån.” Gürhan höll upp trumman mot den halvljusa himlen. Syntes tydligt: fem tomma hål och ett med en kula i. Han snurrade trumman. Ljudet påminde om ett roulettbords roterande skiva. Han grinade brett. Siktade mot Mahmuds tinning. Ett knäppande ljud när hanen spändes. Mahmud slöt ögonen. Började viska trosbekännelsen igen.

Sen tog paniken över. Blixtarna framför ögonen kom tillbaka. Hjärtat dunkade så att det nästan slog lock för öronen. ”Då ska vi se om du är en turshunne.” Det klickade till. Inget hände. INGET HÄNDE.

Han öppnade ögonen igen. Gürhan flinade. Daniel garvade. De andra killarna flabbade. Mahmud följde deras blickar. Tittade ner. Hans knän var våta av markens fukt. Och någonting mer: längs hans vänstra jeansben. En lång fläck. Asgarv. Hånskratt. Skadeglada flin. Gürhan räckte tillbaka gannen till Daniel.”

Intervju med Jens Lapidus

Hur skiljer sig den nya boken från Snabba cash?
– Det är nya karaktärer, helt nya huvudpersoner, men samma miljö, samma Stockholm. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag är inspirerad av James Ellroy. I hans böcker som LA Confidential och The Big Nowhere är det olika huvudpersoner men det är samma bossar i toppen, samma snutar, samma undrevärld. Ellroy utgår från femtiotalets Los Angeles. Jag utgår från samtidens Stockholm.

Du har myntat begreppet Stockholm Noir, berätta?
– Stockholm är i många avseenden en stad med en dubbelnatur. Charmig, gemytlig, trygg – för många. Men det finns en mörkare sida, som många aldrig stöter på eller ens vill kännas vid, men som ruvar under ytan. Jag vill med namnet Stockholm Noir återknyta till en berättartradition, kanske främst företrädd av amerikanska författare, som porträtterar staden i all dess cynism, dess djupa skugga. Jag tycker att det finns en frigörande kraft i kriminalromaner där skiten blir normal. Det ger nya perspektiv.

Får vi återse några personer från första boken?
– Ja, några stycken. Juggebossen Radovan härskar fortfarande över staden. Jorge är på landsflykt men har en mission att slutföra. Kanske dyker även Jet-Set Carl upp igen. Jag bestämde mig redan från början att jag ville skriva minst tre böcker om den här världen. Skrivandet växte ur min önskan att beskriva vad jag sett. Därav den här detaljrikedomen som jag gillar.

Vad var det allra första du skrev till Snabba cash?
– Det var när jag jobbade på Tingsrätten i Sollentuna. Jag gick bara hem en dag efter jobbet och började skriva helt planlöst. Jag var så överfull av intryck av att sitta där i rättssalen och möta alla de här människorna, visserligen från andra sidan skranket, och lyssna på deras berättelser. Det allra första jag skrev var en episod som till slut inte kom med i Snabba cash, men som är med i nya boken. Det handlar om ett rån på en lägenhetsfest. Alla personer i Snabba cash porträtteras som hela människor, även de onda. Det är väldigt ovanligt.

– Det perspektivet har alltid varit en ledstjärna för mig. Jag vill inte peka fi nger utan beskriva den här världen utifrån deras perspektiv. Delvis för att det annars vore helt ointressant rent litterärt. Ingen i den här världen ser på sig själv som helt igenom ond. Det skulle därför inte bli trovärdigt om man beskriver dem så. Media vill att det ska vara svartvitt, de onda mot de goda, men det är inte så enkelt. I Sverige har det uppstått en deckargenre som blir råare och råare. Det finns bra grejor, men även där kan jag tycka att förövarna framställs som onda på ett nästan karikerat sätt. Om man väljer the bad guys perspektiv, som jag gör, händer det också något under skrivandets gång. Jag skulle inte kunna skriva om någon som jag själv hatar. Efter 370 sidor blev de här människorna till slut mina kompisar. Visst, ni gör dumma grejer, men jag gillar er ändå. Som man kan göra med en kompis.

ISBN: 9146218025, 9789170014536, 9789146213765
Andra bloggar om: jens lapidus, snabba cash, böcker, export, england, usa, film, filmer, stockholm, juggar, snutar, poliser, kriminalitet, kriminella, onda, goda, james ellroy, genre, los angeles, shunnar, snubbar, killar, sommar, sommaren, aallah, allah, deckare, thrillers, snabba cash, böcker, kultur, bok, presenter, shopping, nyheter, litteratur, DN, DN, DN, DN